2017

Åmotfors Folkets park.
Solen stod högt på himmelen, vindarna var ljumma och gav ett löfte om att detta skulle bli en magisk kväll.
Senast jag var där, med Barbados 2004, blev det publikrekord. Över 700 personer dansade och lyssnade på oss. Den här kvällen skulle jag bjuda på en sommarkonsert med en underbar sångerska vid namn Jessica och den grymma pianisten Olle. Vi hade tidigare den sommaren gjort ett par kyrkokonserter tillsammans och tyckte rösterna passade så fint ihop att vi ville göra fler spelningar.
Vi sålde in det här konceptet till bland annat Åmotfors Folkets park och hade en ”på-dörren-deal”, vilket innebär att vårt gage för kvällen var en del av entréavgiften.

På våren samma år hade jag blivit utnämnd till ambassadör för Eda kommun och det hade stått en hel del om både det och om vår konsert i lokaltidningarna.
Jag trodde nog att vi i alla fall kunde tangera mitt gamla rekord.

Det kändes som att inget kunde gå fel.
Bra pr. Vädret på vår sida. Överkomlig entréavgift. Klockan började närma sig 18.30 och konsertstart, jag stod bakom scenen och kikade ut och tänkte att det måste ha blivit ett missförstånd någonstans, eller felaktig information. Jag såg nästan bara tomma stolar.

Arrangören stod bredvid mig, skakade på huvudet, tog sig för pannan och sade: ”Nej, nej, nej – det här är fullständig katastrof!”

Det kom 55 personer.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville försvinna, sjunka genom jorden.
På med det berömda proffsleendet och ut och sjunga.
Det blev en jättefin kväll och de som var där fick en fin sommarkonsert i den fantastiska gamla folkparken.
Men någonting hände i mig.
Var detta beviset på att jag ska göra något annat? Ett wake-up call? En vändpunkt?
Även om jag vet att sådant händer och att det kan finnas många olika orsaker till att det inte kommer folk så gör det förbannat ont.

Man känner sig sårbar och ratad. Bortvald. Ensammast i världen.

Det hade hänt en gång tidigare, i en annan tidsålder som det kändes. Den där känslan att inte vara älskad. Att inte bli sedd.

1979.

Mina första fem år bodde vi i ett hus vid landsvägen mellan Åmotfors och Koppom. Vid korsningen som leder till Bålstad och Adolfsfors.
Mamma drev lanthandeln ”Gunnels livs” i det huset.
Jag skulle få åka med några grannfamiljer och bada. Förväntansfull stod jag där och väntade, och såg deras van komma mot vårt hus, full med föräldrar och ungar, ivriga att få åka till sjön.

Så såg jag ett av barnen iaktta mig, vinka, flina och passera förbi.
Detta är ett av mina allra första minnen, och jag kommer så tydligt ihåg det. Känslan av att inte duga. Att inte ha någon plats i gänget.
De här två situationerna, på bara ett par kilometers avstånd, men nästan fyrtio år mellan sig i tid, framkallar exakt samma känsla hos mig.
Under åren ska fler situationer komma, jag ska ta lärdom, kasta mig upp på hästen igen, söka tröst, gråta en skvätt, undra, inte förstå, falla och resa mig i det här som kallas livet.
Som är så förunderligt och fantastiskt.

Några av resorna ska du få följa med på i den här boken. För de är nåt som kan hända vem som helst.